Lismore Circus, 6 Oktober 2008
Nu tror den trogne läsaren av denna blogg att jag är långt bort i tok någonstans, med tanke på dagens titel.
ICKE SAN ICKE, som Emma B Jones skulle sagt. Jag är hemma i lägenheten, som faktiskt ligger i en förort i närheten av Belsize Park och som heter Lissmore Circus. Nu när jag har bott i London en hel vecka så har jag alltså tagit reda på detta. Alltid något!
Idag steg jag och Becca upp vid halv nio, åt frukost och fixade iordning oss. Eftersom Becca skulle köpa ett nytt oystercard tog vi tunnelbanan till Tottenham och fikade på Starbucks och snackade skit om sura polacker som inte ska stå i kassan och tjyvlyssnade på konststuderande människor omkring oss tills jag var tvungen att kila ner till Covent Garden och min intervju på Caffé Nero. För en gångs skull var jag i tid och slösade därför med den på Zara och någon annan affär där en plånbok kostade 64 pund! Jag gick rätt fort därifrån...
När jag kom in på Caffé Nero (alltså, jag stavar inte fel. Det är italienska) var det samma tjej som satt där som när jag var där i torsdags. Hon hade tydligen glömt skriva upp mig, men det var inte så mycket med det - jag kunde gå på intervjun i alla fall. Den visade sig vara tillsammans med en portugisisk kvinna som hette Ana och hade jobbat "på hotell och i väldigt stressiga miljöer". Det var säkert sant och bra - till skillnad mot mina överdrifter och nästan lögner om att jag kan hantera kaffemaskiner och "if you shall get a coffee you shall go to caffé nero or don't have coffee at all", eller vad fasen jag nu sa. Men när damen som hade intervjun hade frågat ut oss tillräckligt så sa hon "Jaha, då kan ni komma på träningskursen som börjar på onsdag!" Så jag ska alltså infinna mig på Caffé Nero klockan 06.45 på onsdagmorgon, iklädd långa svarta byxor, gympaskor, ha håret uppsatt och inget nagellack och helst inga smycken alls, och börja tränas för ett café som gör godare kaffe än Starbucks - det vill säga gott.
Jag var ganska chockad när vi kom ut därifrån, och traskade ner till Trafalgar Square och var tvungen att prata med någon, så jag ringde Mama. Alltid lika bra! Sen gick jag in på National Gallery och tittade på renässanskonst i några timmar. Bland annat hittade jag den här.
Det är en målning av Rubens, en av de stora renässanskonstnärerna, och föreställer Samson och Dehliala. Brevid den här tavlan stod myten om dem båda, att Samson var en stor krigare som ingen kunnat slå för att ingen någonsin klippt hans hår. De var från olika släkten som fajtades, och Deliahla förrådde Samson genom att klippa honom när han sov.
HA! tänkte jag och fick upp raderna av Regina Spektors låt i huvudet:
Och plötsligt förstod jag allt mycket bättre. Eller vad det syftade på.
Sen tröttnade jag på konst för ett tag och tog mig till fiket. Där köpte jag en kopp te, ett äpple och en baguette med brieost, tomater och spenatblad - SÅ GOTT! När jag satt där och fikade för mig själv och njöt så ringde mobilen.
Det var Gary från Urban Outfitters på Kensington High Street, som ville att jag skulle komma på intervju klockan 13 på onsdag! AAH! Det ska bli spännande, och jag blev så i extas att jag gick upp till Becca på Office och smög på henne tills hon hade lunch och så pratade vi en massa under tiden hon åt.
Jag kom hem vid sex efter en helvetesfärd i underjorden åt fel håll på jakt efter en mataffär jag glömt var den låg. Helvetet med färden var att jag hade tjock jacka och sjal för att det är kallt och höstigt ute - men det är inte så kallt i tunnelbanan. Till slut handlade jag i alla fall på Sailsburys i Camden och måste ha sett väldigt trött ut (vilket jag också var) på bussen, för en man reste sig och jag fick sitta istället för honom! Då vet man vad man har och vänta... Jag gjorde god mat, diskade, gick ut med soporna med hjälp av Sanne och nu sitter jag här och har kommit på att jag verkligen gillar att blogga. Inte så konstigt med tanke på att jag älskar att skriva, i och för sig, fast helt underbart att hitta nya sätt att utveckla sitt ordbajsande.
Så därför lär jag skriva snart igen!
Puss tills dess!
ICKE SAN ICKE, som Emma B Jones skulle sagt. Jag är hemma i lägenheten, som faktiskt ligger i en förort i närheten av Belsize Park och som heter Lissmore Circus. Nu när jag har bott i London en hel vecka så har jag alltså tagit reda på detta. Alltid något!
Idag steg jag och Becca upp vid halv nio, åt frukost och fixade iordning oss. Eftersom Becca skulle köpa ett nytt oystercard tog vi tunnelbanan till Tottenham och fikade på Starbucks och snackade skit om sura polacker som inte ska stå i kassan och tjyvlyssnade på konststuderande människor omkring oss tills jag var tvungen att kila ner till Covent Garden och min intervju på Caffé Nero. För en gångs skull var jag i tid och slösade därför med den på Zara och någon annan affär där en plånbok kostade 64 pund! Jag gick rätt fort därifrån...
När jag kom in på Caffé Nero (alltså, jag stavar inte fel. Det är italienska) var det samma tjej som satt där som när jag var där i torsdags. Hon hade tydligen glömt skriva upp mig, men det var inte så mycket med det - jag kunde gå på intervjun i alla fall. Den visade sig vara tillsammans med en portugisisk kvinna som hette Ana och hade jobbat "på hotell och i väldigt stressiga miljöer". Det var säkert sant och bra - till skillnad mot mina överdrifter och nästan lögner om att jag kan hantera kaffemaskiner och "if you shall get a coffee you shall go to caffé nero or don't have coffee at all", eller vad fasen jag nu sa. Men när damen som hade intervjun hade frågat ut oss tillräckligt så sa hon "Jaha, då kan ni komma på träningskursen som börjar på onsdag!" Så jag ska alltså infinna mig på Caffé Nero klockan 06.45 på onsdagmorgon, iklädd långa svarta byxor, gympaskor, ha håret uppsatt och inget nagellack och helst inga smycken alls, och börja tränas för ett café som gör godare kaffe än Starbucks - det vill säga gott.
Jag var ganska chockad när vi kom ut därifrån, och traskade ner till Trafalgar Square och var tvungen att prata med någon, så jag ringde Mama. Alltid lika bra! Sen gick jag in på National Gallery och tittade på renässanskonst i några timmar. Bland annat hittade jag den här.
Det är en målning av Rubens, en av de stora renässanskonstnärerna, och föreställer Samson och Dehliala. Brevid den här tavlan stod myten om dem båda, att Samson var en stor krigare som ingen kunnat slå för att ingen någonsin klippt hans hår. De var från olika släkten som fajtades, och Deliahla förrådde Samson genom att klippa honom när han sov.
HA! tänkte jag och fick upp raderna av Regina Spektors låt i huvudet:
Oh I cut his hair myself one night
A pair of dull scissors in the yellow light
And he told me that I'd done alright
And kissed me 'til the mornin' light, the mornin' light
And he kissed me 'til the mornin' light
Samson went back to bed
Not much hair left on his head
Ate a slice of wonderbread and went right back to bed
Oh, we couldn't bring the columns down
Yeah we couldn't destroy a single one
And history books forgot about us
And the bible didn't mention us, not even once
You are my sweetest downfall
I loved you first
A pair of dull scissors in the yellow light
And he told me that I'd done alright
And kissed me 'til the mornin' light, the mornin' light
And he kissed me 'til the mornin' light
Samson went back to bed
Not much hair left on his head
Ate a slice of wonderbread and went right back to bed
Oh, we couldn't bring the columns down
Yeah we couldn't destroy a single one
And history books forgot about us
And the bible didn't mention us, not even once
You are my sweetest downfall
I loved you first
Och plötsligt förstod jag allt mycket bättre. Eller vad det syftade på.
Sen tröttnade jag på konst för ett tag och tog mig till fiket. Där köpte jag en kopp te, ett äpple och en baguette med brieost, tomater och spenatblad - SÅ GOTT! När jag satt där och fikade för mig själv och njöt så ringde mobilen.
Det var Gary från Urban Outfitters på Kensington High Street, som ville att jag skulle komma på intervju klockan 13 på onsdag! AAH! Det ska bli spännande, och jag blev så i extas att jag gick upp till Becca på Office och smög på henne tills hon hade lunch och så pratade vi en massa under tiden hon åt.
Jag kom hem vid sex efter en helvetesfärd i underjorden åt fel håll på jakt efter en mataffär jag glömt var den låg. Helvetet med färden var att jag hade tjock jacka och sjal för att det är kallt och höstigt ute - men det är inte så kallt i tunnelbanan. Till slut handlade jag i alla fall på Sailsburys i Camden och måste ha sett väldigt trött ut (vilket jag också var) på bussen, för en man reste sig och jag fick sitta istället för honom! Då vet man vad man har och vänta... Jag gjorde god mat, diskade, gick ut med soporna med hjälp av Sanne och nu sitter jag här och har kommit på att jag verkligen gillar att blogga. Inte så konstigt med tanke på att jag älskar att skriva, i och för sig, fast helt underbart att hitta nya sätt att utveckla sitt ordbajsande.
Så därför lär jag skriva snart igen!
Puss tills dess!
Kommentarer
Postat av: saurah
BRA!
kul att du får provjobba! tänk att du är klara andersson på ett stressigt holmgrens så klarar du det galant! set några roliga kändisar? typ the beckham family? =) eller varför inte harry potter eller prince charles?
tänkte på din klänning, det finns inget sätt så jag kanske kan skicka den? eller att någon hälsar på som kan ta med den? förstår att du vill ha den. men jag har ju inte kunnat ta mig till rälla alla gånger.
kul att du känner dig henmma också. kunde tro det. du är allt en lite storstadsbo from the beginning. jag tjatar och gnatar på mina chefer om en ledighet som kan ta mig till er. får se hur det går!
krama om alla från mig!
PUSS!
Postat av: emmy
åh vilken underhållning det är att läsa dina inlägg kära matilda...( min utropsteckenknapp fungerar inte, så om texten verkar bitter så vet du varför)
Crazy vad det verkar gå åt rätt håll för dig nu. Men det är ju inte så konstigt? ingen kan väl motstå dig? arbetsmyran och posiviteten själv ;)älskar hur du kan bre på och köra fullt ut. Det är helt rätt. Gud jag är så nyfiken på hur det gick med urban? och provjobbet på cafffffét? skriv o berätta :)::):);)
Trackback
