morevictorious

Nu har nästan en vecka bara flugit iväg igen, och mycket har hänt sen jag sist skrev. Som den ordningsmänniska jag är (noggrann, inte pedantisk har jag kommit på) så ska jag skriva det kronologiskt.

Tisdag 7/10

  

Jag tog det lugnt på morgonen och åkte in vid tolv för att möta upp Becca på hennes lunch. Den timmen gick rätt fort, och sen tog jag mig ut till Kensington High Street för att se var jag kom upp med tunnelbanan, eftersom jag skulle på intervju dagen efter på Urban Outfitters. Ringde även till Caffé Nero och sa att jag inte kunde komma på training course på onsdagen, och då sa hon att jag skulle komma in på torsdag och boka en ny tid. Sagt och gjort - jag var glad för att jag fick behålla mitt röda nagellack, till och med kunde bättra på det lite, och slapp stiga upp och åka så jag var i Covent Garden 06.45, vilket innebär i princip 05.45 från Lissmore Circus. HU! Den sortens tidiga morgnar har jag haft så det räcker och blir över med bussfärd från Föra vägskäl...

Efter lokalisering av tunnelbanan på K H S så tog jag bussen till South Kensington, och gick därifrån till Harrods. Vilket ställe! En våning med juveler, en med lyxmöbler, en med hur mycket teknik som helst, en helt underbar mathall med allt du kan tänka dig - lyxcaviar och falafel i princip bredvid varandra! Och inte minst - en julavdelning. Jag var där den sjunde oktober - det hade lika gärna kunnat vara 20 december, fast inte lika trångt som det lär vara då. Det var med skräckblandad förtjusning jag skruttade omkring och kunde inte göra annat än att längta lite till julen. Och ja, Föratomten har inköpt sin första julklapp. Den sjunde oktober. Det är inte klokt.

Jag fikade även på Harrods, en äkta italiensk cappucino, och köpte en croissant. Åh, vad jag kände mig lyxig när jag gick och åt den på väg ner till tunnelbanan och slängde med min gröna Harrodspåse för att folk skulle se att här är minsann en som har råd att shoppa på Harrods! Fast jag tror inte att någon tänkte så. Men man kan ju hoppas.

Väl hemma efter många om och men, gjorde jag pannkakor och kollade på Vänner. Sen bakade jag bröd och medan det jäste kollade jag på Vänner. Sen kom Sanne och Hanna och Becca hem, och när de hade ätit middag kollade vi lite på Vänner. När brödet sen gräddades, när det var klart och när vi åt av det så kollade vi på Vänner. Det är vad vi gör om kvällarna :)

Onsdag 8/10

  

Intervjun på Urban Outfitters, Kensington High Street, var det som stod på mitt schema för dagen. Jag tog rätt god tid på mig för att göra mig i ordning, och åkte hemifrån i ett strålande höstväder vid halv tolv för att ha gott om tid innan jag behövde vara framme 13.00

Under den resan till Kensington åkte jag minst tre av tio tunnelbanelinjer, inklusive buss. Och kom fram 12.40! Så jag hann äta ett äpple i solen och gå på toaletten på Starbucks, och var inte så nervös när själva intervjun var. Vi var 5 stycken som intervjuades samtidigt för en full-time tjänst på herravdelningen, två killar (en musiker från England och en back-packer från Nya Zeeland) och tre tjejer (en halvbrittisk tjej från Kosov, en från Venedig och så jag). Det första Gary (managern som kom från Irland, jag smälte av hans dialekt) gjorde var att han räckte fram en toarulle och sa: "Ta ungefär så mycket som du skulle använda på en dag". Efter en stund av pinsam tystnad när alla rullade av papper och la i knäet sa han sen: "Nu ska ni berätta lika många saker om er själva som antalet pappersbitar ni har tagit". Sen rullade det på rätt bra, jag stakade mig någon gång, men det lät nog mer som nervositet än att jag inte behärskade språket fullt ut - vilket egentligen var fallet. Det är så begränsande! Jag vill kunna säga hur mycket som helst och sen så bara stoppas det upp i munnen och jag sitter där och nickar och säger "Is that so?" som en annan Kati i Amerika (Matildas Boktips II - En riktigt rolig Astid Lindgrenbok för unga vuxna).

Intervjun tog kanske en halvtimme, det var mera snack än jobbfrågor. De frågade saker som "Vilket är ditt favoritplagg i garderoben?", "Vad skulle du ta med till en öde ö?", "Om du ser någon jobbarkompis stjäla, vad gör du?" och så. Jag kände mig nöjd när jag gick genom Kensington Gardens och satte mig på en bänk bland massa duvor (eller så kom dom sen) och åt en macka och lite frukt som jag så förutseende tagit med mig hemifrån. Det var helt underbart vackert, och jag gick genom parken upp till Hyde Park och tog tunnelbanan från Lancester Gate, och åkte till Becca för att hämta pengar. Det var dags för det andra på min lista - betala hyran. Med Olofs hyra i väskan, och sedan Beccas, gick jag ner i tunnelbanan för att åka till Moorgate till Sanne och Hanna på New Look. Inte nog med att jag åker en station åt fel håll, jag bytte tunnelbanelinje två gånger och när jag väl kom upp på gatan gick jag åt fel håll och fick fråga en liten blomstertant. MEN! Jag hittade rätt, jag fick ännu mera pengar, hittade rätt bank, tog ut mina egna pengar, och alla pengar betalades in på rätt konto. Puuuuh. Sen hade jag resten av dagen att spendera. Så, jag gjorde en sak som jag längtat efter sedan julen 1999.

Jag åkte till Kings Cross Station, perrong 9 ¾. Efter det kunde jag inte sluta le.

Men jag var ändå fikasugen och trött, så jag tog bussen till British Museum, insåg att det var massa asiatiska och afrikanska saker från tidig isålder eller nåt - och var inte på humör för det. Så jag lokaliserade fiket, tog en te och en kaka och läste och var sedan nöjd med det museét. Gick ner till Tottenham, tog bussen därifrån och väl hemma gjorde jag soppa och varma mackor till mina arbetande flickor. Mysigt!

Jag var helt slut efter mitt åkande, och började känna av någon slags förkylning, så jag gick och la mig rätt tidigt. Pratade med Becca en hel del, och kunde inte sova sen. Jag kände mig så kluven över framtiden. Å ena sidan ville jag vara kvar i London och satsa helhjärtat på det här. Å andra sidan ville jag ännu mer satsa helhjärtat på Stöten och det jobbet där, vilket känns som ett äventyr som hamnat i skymundan på grund av London. Eller tvärtom, det beror på hur man ser det. Hur som helst så ville jag ha äta kakan och ha den kvar, och det fungerar nästan aldrig. Hur jag än vred på det när jag låg där i min säng medan Becca snarkade (ganska tyst och sött, men ändå) så kunde jag inte kompromissa ihop det till en mellanväg som skulle innehålla allt. Plötsligt insåg jag att jag var tvungen att ta ett beslut, annars skulle jag bara fortsätta krångla till det ännu mer. Efter att ha tömt lite tankar via penna och papper, somnade jag till slut.

Torsdag 9/10

  

Jag vaknade och kastades tillbaka till nattens grubblande, och det uppfyllde mig under morgonbestyren, resan in till Covent Garden, bytet av training course tid på Caffé Nero och när jag sen knallade upp till Becca. Vi åt lunch på ett litet kinahak med ganska mycket gott och en hel del läskigt, och jag lättade mitt hjärta för en vän som känner mig utan och innan. Men beslutet var fortfarande mitt att ta - "Should I stay or should I go?" Jag tänkte inte så mycket på den låten, utan mer på Bo Kaspers "Bröllopsresan" under dagen.

Efter vår lunch åkte jag till Svenska Kyrkan. Jag hade bara Svenska Kyrkan i Berlin att jämföra med, och det här var helt annorlunda. Det var en riktig kyrka! Och så vacker! Jag har aldrig blivit så tagen av en kyrka, det var häftigt. Jag fikade (kaffe och kanelbulle, såklart!) och pratade med en tant som jobbade där, som självfallet kommer från Kalmar och vars pappa låg i Föra under andra världskriget och var med att gräva Föralinjen! Världen är en by.

Om jag tog ett beslut? Ja. Det gjorde jag. Någonstans mellan lunchen och kyrkan och Hyde Park, bestämde jag mig för att mitt äventyr är i Sverige nu. Jag ska satsa på Stöten och verkligen försöka få det jobbet. Och sen åker jag hem. Till Föra, Öland. Jag vet att om jag vill kommer jag att klara av ett liv i London, men jag skulle vilja göra det utan osäkerheten för hur framtiden ska se ut. Kunna satsa helhjärtat, och för en längre tid. Jag skulle lätt kunna stanna ett år, eller i alla fall ett halvår - men då vill jag kunna göra det ordentligt. Inget knussel!

Och blir det inte Stöten blir det något annat äventyr. Det finns alltid ett runt hörnet. Nu däremot är det dags att stå fast vid en sak, och inte göra flera saker lite halvdant bara för att.

Jag och Becca möblerade om igårkväll också. Vi skulle precis gå och lägga oss, och pratade om att "ja, det kanske skulle gå om..." och sen fick vi fart och började flytta runt möblerna. Det blev jättebra! Supermysigt.

Idag ska jag vänta in en bredbandssnubbe, och sen ska jag posta detta ofantligt långa inlägg på min blogg. Många tankar och ord, men så är det när man har med mig att göra.

Puss och Tack för att du orkar läsa!